Enzo, vår fina kille har fått somna in. Han blev 7 år. Idag, i strålande solsken, gick vi sista långpromenaden bort till ekbacken där vi så många gånger har tränat på att leta tryffel. På nåt sätt har jag lurat mig själv, att mina hundar alltid kommer att finnas vid min sida. Att tassarna aldrig upphör att vidröra marken. Så fel jag hade och så sorgligt det känns.

Ända sen den där snöstormsdagen i februari när han blev påbackad, 1 år gammal, har han haft skador och obalans i muskulaturen i nacke, bog och rygg. Vi har under årens gång kunnat behandla Enzo med massage, simning, laser och BEMER-terapi. Det har gjort att han har fått utvecklas och arbeta med att söka narkotika på behandlingshem och företag men framför allt så har han fått söka tryffel. Jag är så glad att vi hann vara med i tryffeltävlingen och att den italienska domaren skrev in molto bene i protokollet, med beröm godkänt.

Det krävs mod, styrka och uthållighet att arbeta som Enzo har gjort. Att ge så mycket när man inte är hel i kroppen. Det har varit viktiga år. Vi har lärt oss så mycket av Enzo när det gäller inlärning, att tackla hans behov och att ha tålamod. Och när vi lärde oss gav han oss så många bra sök, så mycket glädje och så många fina stunder.

Nu räckte ingen behandling till längre och vi blev tvungna att ta vårt ansvar hur tungt det än kändes.

Hundcentret står nu i en tillväxtfas. Det är vår tid nu att växa och utvecklas. Jag hade så innerligt önskat att Enzo hade fått vara med och skörda frukterna av hårt slit och förändring eftersom han bidragit med sin nos till detta. Hans resa slutade nu. Vi fortsätter.

Snart kommer minnena att vara starkare än sorgen och tomrummet. Tills dess gråter vi över en älskad familjehund och en härlig arbetskamrat som inte längre är med oss här och nu. Vi tröstar oss med att Enzo är fri och glad och att det i himlen finns massor av tryffel.